Reskompisar på arlanda



Gott med flygplansmat..



Liiiiiitet flygplan!!! 1 + 2 i bredd och endast 15 rader långt.



Har vaknat upp min första morgon i USA, börjar inse att jag inte kommer att leva mitt vanliga liv utan att jag faktikst ska bo här ett år. Idag så ska jag iväg till skolan och välja "classes" och även åka till mataffären så det blir en lugn första dag.


Flygresan gick bra, jag träffade Greta, Anton och Maria på flygplatsen, dom jag skulle åka med till Chicago. Vi fick sitta bredvid varandra så det var riktigt skönt att ha sällskap! I frankfurt fick vi byta plan vilket vi också klarade jättebra. Dock så blev jag utvald efter en passkontroll för att bli kropsvisiterad??? Jag som liknar en terrorist, eller? På flygplatsen såg vi jättemånga med sina blåa fina EF-väskor. Väll på planet (som har två våningar föresten = jättestort för mig )  så sätter det sig en tjej med den fina väskan. Jag börjar prata med henne och det visar sig att vi båda ska bo i Fairmont! Flyget tog en evighet men klarade det med en massa sällskap och konstig flygplansmat. Väll i Chicago började vi alla bli slussade till olika terminaler så då blev jag ensam. Fick åka till Terminal 3 med tåg och har ingen aning om vart den spanska tjejen som skulle till samma ställe tog vägen, hon var i alla fall inte på mitt plan. Väll i planet som för övrigt var det minsta planet jag någonsin åkt med började jag inse vad jag verkligen har gett mig in på. Jag kommer inte att träffa min familj på nästan ett år, jag kommer inte att ha några nära vänner som jag kan prata med på ett tag. Jag kommer helt enkelt vara ganska ensam. På lilla lilla flygplatsen så kommer min värdpappa och hämtar mig, en två timmar lång bilfärd hem pratade han konstant och berättade om fiske och folk i byn vilket var trevligt. Åt även middag på ett diner, gick lite mot strömmen där och tog något som inte var friterat eller flottigt! I Fairmont åkte vi och hälsade på värdmamman (Michelle) på sjukhuset där hon jobbar innan vi åkte hem. Sov gott i mitt nya rum men är fortfarande trött och i chock över att jag verkligen är här.


// Helen